mitt fjärde lopp.
hur skulle det gå?
tränat? visst. massor! men endast 45 minuter löpträning 2 veckor innan starten av 30-årsfirande stockholm maraton.
om det gick vägen? det kan man lugnt säga.
helt sjukt!
.... slog mitt eget rekord med nästan 10 minuter!!! grymt! det bästa av allt är att jag inser att det är en otrolig prestation, hoppas på att leva på det ett tag! lite besviken är jag dock (inget som grubblas på en enda sekund egentligen faktiskt ;)) ... jag hade som morot hela loppet att jag om nga timmar, ett tag, om en stund, snart.... får flyga in på stadion och få den där otroliga känslan som jag upplevt där förut!
jag hade sett framför mig hur jag fylls av stolthet, glädje och fäller massor av tårar och flyger dem sista 100 metrarna in i mål! men så blev det inte riktigt. känslan knackade dock på redan när det var 5km kvar, tog vara på den nga sekunder men stoppade undan den snabbt igen! "nej du, inte än... du har faktiskt en bit kvar tills du får din morot". känslan kom aldrig igen.
jag är inte bitter för det. men visst är det lite trögt när man sprungit 4.2 mil och stapplat sig i mål bara känner "jaha, va det slut här"...?!
självklart suger jag in all beröm jag får för min prestation och passar på att känna mig otroligt stolt! det är tackvare det som jag inser att det var grymt jobbat. självklart hade jag ont i kroppen, knäna t ex som satte i en broms redan innan andra varvet var påbörjat. men som jag sagt när nyfikna frågar om jag hade nga krämpor... "kan jag göra ngt för att inte ha ont i knäna? öka? nej, det gör lika ont ändå. sakta ner? nej, hjälper inte. stanna? aldrig i livet! så då är det bara att du kopplat bort knäna och fokuserar på ngt annat". och det gjorde jag. många frågar vad man tänker på och ärligt, jag vet inte riktigt. såklart underlättar det oerhört att ha support vid sidan av banan (inte frukten) - tack Helena ;)!
om jag kommer att springa igen?
säkert.
kanske.
jag vet inte.
kramen, c
hur skulle det gå?
tränat? visst. massor! men endast 45 minuter löpträning 2 veckor innan starten av 30-årsfirande stockholm maraton.
om det gick vägen? det kan man lugnt säga.
helt sjukt!
.... slog mitt eget rekord med nästan 10 minuter!!! grymt! det bästa av allt är att jag inser att det är en otrolig prestation, hoppas på att leva på det ett tag! lite besviken är jag dock (inget som grubblas på en enda sekund egentligen faktiskt ;)) ... jag hade som morot hela loppet att jag om nga timmar, ett tag, om en stund, snart.... får flyga in på stadion och få den där otroliga känslan som jag upplevt där förut!
jag hade sett framför mig hur jag fylls av stolthet, glädje och fäller massor av tårar och flyger dem sista 100 metrarna in i mål! men så blev det inte riktigt. känslan knackade dock på redan när det var 5km kvar, tog vara på den nga sekunder men stoppade undan den snabbt igen! "nej du, inte än... du har faktiskt en bit kvar tills du får din morot". känslan kom aldrig igen.
jag är inte bitter för det. men visst är det lite trögt när man sprungit 4.2 mil och stapplat sig i mål bara känner "jaha, va det slut här"...?!
självklart suger jag in all beröm jag får för min prestation och passar på att känna mig otroligt stolt! det är tackvare det som jag inser att det var grymt jobbat. självklart hade jag ont i kroppen, knäna t ex som satte i en broms redan innan andra varvet var påbörjat. men som jag sagt när nyfikna frågar om jag hade nga krämpor... "kan jag göra ngt för att inte ha ont i knäna? öka? nej, det gör lika ont ändå. sakta ner? nej, hjälper inte. stanna? aldrig i livet! så då är det bara att du kopplat bort knäna och fokuserar på ngt annat". och det gjorde jag. många frågar vad man tänker på och ärligt, jag vet inte riktigt. såklart underlättar det oerhört att ha support vid sidan av banan (inte frukten) - tack Helena ;)!
om jag kommer att springa igen?
säkert.
kanske.
jag vet inte.
kramen, c
