Vi har köpt hus!
Ja, visst det kan tyckas abrupt eller ivarje fall något förvånande men får man chansen att lägga straffen bör man göra mål... så att säga. Och det gjorde vi i helgen. Det är ett par vänner till oss som för ungefär 2 veckor sedan berättade för oss att de ska sälja sitt hus. (Och detta i ett område som vi suktat lite försiktigt emot). Veckan som kom blev denna idé mer och mer seriös och till sist var det bara ett "ok" från banken som behövdes för att vi skulle kunna göra slag i saken. Bokade bankmöte. Banken bokade av p g a sjukdom. Bokade bankmöte. Banken bokade av p g a sjukdom. Bokade möte... Ja, det är inte så BARA att få till ett möte tydligen! Till saken hör att det var rätt bråttom! Vi ville köpa huset i det skick som det är idag, med en separat ingång till källaren och ingen trapp emellan, men om huset skulle läggas ut skulle det installeras en trapp mellan källare och övervåning och detta skulle påbörjas i fredags, alltså nästan 2 veckor efter att vi fått reda på att huset ska säljas.
Mötet på banken fick vi till sist till i torsdags och det gick rätt bra, de kunde dock inte ge något besked direkt utan skulle återkomma senast måndag. Vi förklarade läget att det var rätt pronto och han lovade att göra vad han kunde, våran käre bankman.
Nuvarande husägarna hade i detta läge fått besök av deras familj för att fixa till huset med trapp etc, men vi frågade snällt om de kan vänta tills fredag och de sa "ok". Fredag klockan 11 fick vi en liten deadline. Detta för att de skulle hinna med det som måste göras i huset OM inte vi skulle köpa!
Klockan 12 på fredagen ringer bankmannen till mig och talar om att han troligen har ett svar senast klockan 16 samma dag, vilket ger mig lite hopp! Ringer min sambo direkt och talar om läget och han ringer i sin tur till våra vänner och berättar vad banken sagt men att vi självklart förstår dem om de måste börja fixa i huset. Men de förlänger vår lilla (stora?) deadline till 16. Tummarna hålls hela dagen, jag kollar på telefonen så fort jag får tillfälle! Jag har ju kunder i salongen hela dagarna nu så så fort de låg i mask eller när jag hade en lucka var telefonen min bästa vän och nerverna min värsta ;)
Vid halv 4 till 4 har vi våran eftermiddags rast på skolan och jag ringer då till sambon. Vi kommer fram till att vi ska ringa till bankmannen och fråga... ett sista hopp. Så tio i fyra ringer jag - inget svar. Smsar det till sambon och tänker att det är kört... fan. Men han ber mig ringa honom igen... Sagt och gjort - och han svarar! Det hoppar till i magen och jag förklarar lite försynt vem jag är och vad jag vill. Han skrattar och säger att han förstår (vi har ju förklarat läget... ett antal gånger). Han sitter tyst och det känns som timmar!!! Till saken hör att klockan nu är 2 minuter i 4 och min sista kund för dagen kommer klockan 4.
"Beviljat", hör jag helt plötsligt.
"VA???", säger jag.
"Ja, det är beviljat! Det är bara att köra, gratulerar!" får jag till svar på mitt "va" som kom helt spontant. Herregud vad glad jag blev! Men istället för att släppa fram all glädje tog den ofta så dominerande strukturhjärnan över. Jag avslutar rätt fort samtalet med bankmannen efter att jag tackat för snabb hantering och önskat honom en trevlig helg.
Okej, min kund har säkert kommit (klockan är ngn minut över 4) men nu när det sjungit "Beviljat" i mitt öra så får kunden vänta! Mitt mission just NU är ju faktiskt att stoppa bygget som skulle börja typ.... nyss! Ringer min sambo men min telefon låser sig!!!! VA!?!?!? Det har typ ALDRIG hänt med denna telefon förut! Andas. Testar att ringa igen men telefonen lever nu sitt eget liv. Ringer upp och lägger på av sig självt. Stänger av telefonen men har inte alls tålamod att vänta tills telefonen somnat och vaknat igen. Min kund väntar! Sambon väntar på besked! Husägarna väntar på besked! GAAAAAAAHHHHHHHHAAAAAA! Går till receptionen och lånar dess telefon. UPPTAGET. Damn. Ska ringa igen men då lyckas det komma in ett samtal i telefonen jag lånat och blir tvungen att svara... lämnar över ärendet till min klasskompis Kicki i receptionen och hon ger mig i samma ögonblick nyckeln till hennes skåp "låna min telefon den ligger i jackfickan!" TACK söta Kicki! Hon var uppdaterad under dagen ang det eventuella husköpet så hon förstod vikten av att reda ut detta innan min kund skulle bli onhändertagen. Springer till skåpet, andas lugnt (faktiskt), ringer upp... det går inte att ringa!!! Testar igen och Ä N T L I G E N kommer jag fram! Det enda jag säger är "Hej, det är beviljat! Helt sjukt, ring X och tala om! Hoppas de inte hunnit börja riva. Jag har kund måste gå!". Och det enda som min sambo hinner få ur sig är "va, är det sant?" "Okej!" "Hejdå!" ...................................................................... Därefter tog jag ett djupt andetag, la tillbaka telefonen jag fått låna och log för mig själv. Gick till receptionen och tog in min kund som jag skulle ha i 1 1/2 timme... Detta var första gången som jag tyckte att dessa 90 minuter kändes som 90 dagar. Jag ÄLSKAR att vara i salongen men jag hann ju aldrig prata med mannen som jag ska dela hus med framöver! Så himla komiskt att telefonen la krokben för mig i ett läge där det stod ett hus på spel. Haha, sjuka tanke!
Husägare! Mäktigt. Skrämmande. Coolt. Kul. Läskigt. Fantastiskt! Ja, i helgen trodde jag att vi skulle fira stort men våra magar har spelat blindebock med oss - ena stunden har känslan varit fantastisk och stor! Och andra sidan satt man med en klump i magen och undrar om vi är dumma i huvudet som lägger så mkt pengar på ett hus! Jag tror att jag har ringt till mamma och pappa 4-5 ggr i helgen för att fråga om vi är dumma i huvudet?!???!!!!!!
Vi skrev på alla papper i söndags och var då en sväng till huset! Känslan i magen på söndag kväll var en jätteskön känsla och vi konstaterar att vi har gjort helt rätt. Jag tackar gud för att helgen sumerades med just den känslan och inte en av de som hälsade på i magtrakten i mitten av lördagen.
Nu har det gått några dagar och vi sover rätt dåligt men det gör mig inget! Vi strukturerar och planerar nog mer än vi tror och när vi väl ses och pratar om huset någon timme innan vi somnar så visar det sig nästan alltid att vi tänkt och vridit på samma tankar och funderingar... och kommit fram till samma saker! :)
Slutligen så måste jag bara säga att pricken över i är att vi redan har ett gäng vänner som bor i ungefär samma område! Lyxigt!
Massa kramar, husägarinnan ;)
Ja, visst det kan tyckas abrupt eller ivarje fall något förvånande men får man chansen att lägga straffen bör man göra mål... så att säga. Och det gjorde vi i helgen. Det är ett par vänner till oss som för ungefär 2 veckor sedan berättade för oss att de ska sälja sitt hus. (Och detta i ett område som vi suktat lite försiktigt emot). Veckan som kom blev denna idé mer och mer seriös och till sist var det bara ett "ok" från banken som behövdes för att vi skulle kunna göra slag i saken. Bokade bankmöte. Banken bokade av p g a sjukdom. Bokade bankmöte. Banken bokade av p g a sjukdom. Bokade möte... Ja, det är inte så BARA att få till ett möte tydligen! Till saken hör att det var rätt bråttom! Vi ville köpa huset i det skick som det är idag, med en separat ingång till källaren och ingen trapp emellan, men om huset skulle läggas ut skulle det installeras en trapp mellan källare och övervåning och detta skulle påbörjas i fredags, alltså nästan 2 veckor efter att vi fått reda på att huset ska säljas.
Mötet på banken fick vi till sist till i torsdags och det gick rätt bra, de kunde dock inte ge något besked direkt utan skulle återkomma senast måndag. Vi förklarade läget att det var rätt pronto och han lovade att göra vad han kunde, våran käre bankman.
Nuvarande husägarna hade i detta läge fått besök av deras familj för att fixa till huset med trapp etc, men vi frågade snällt om de kan vänta tills fredag och de sa "ok". Fredag klockan 11 fick vi en liten deadline. Detta för att de skulle hinna med det som måste göras i huset OM inte vi skulle köpa!
Klockan 12 på fredagen ringer bankmannen till mig och talar om att han troligen har ett svar senast klockan 16 samma dag, vilket ger mig lite hopp! Ringer min sambo direkt och talar om läget och han ringer i sin tur till våra vänner och berättar vad banken sagt men att vi självklart förstår dem om de måste börja fixa i huset. Men de förlänger vår lilla (stora?) deadline till 16. Tummarna hålls hela dagen, jag kollar på telefonen så fort jag får tillfälle! Jag har ju kunder i salongen hela dagarna nu så så fort de låg i mask eller när jag hade en lucka var telefonen min bästa vän och nerverna min värsta ;)
Vid halv 4 till 4 har vi våran eftermiddags rast på skolan och jag ringer då till sambon. Vi kommer fram till att vi ska ringa till bankmannen och fråga... ett sista hopp. Så tio i fyra ringer jag - inget svar. Smsar det till sambon och tänker att det är kört... fan. Men han ber mig ringa honom igen... Sagt och gjort - och han svarar! Det hoppar till i magen och jag förklarar lite försynt vem jag är och vad jag vill. Han skrattar och säger att han förstår (vi har ju förklarat läget... ett antal gånger). Han sitter tyst och det känns som timmar!!! Till saken hör att klockan nu är 2 minuter i 4 och min sista kund för dagen kommer klockan 4.
"Beviljat", hör jag helt plötsligt.
"VA???", säger jag.
"Ja, det är beviljat! Det är bara att köra, gratulerar!" får jag till svar på mitt "va" som kom helt spontant. Herregud vad glad jag blev! Men istället för att släppa fram all glädje tog den ofta så dominerande strukturhjärnan över. Jag avslutar rätt fort samtalet med bankmannen efter att jag tackat för snabb hantering och önskat honom en trevlig helg.
Okej, min kund har säkert kommit (klockan är ngn minut över 4) men nu när det sjungit "Beviljat" i mitt öra så får kunden vänta! Mitt mission just NU är ju faktiskt att stoppa bygget som skulle börja typ.... nyss! Ringer min sambo men min telefon låser sig!!!! VA!?!?!? Det har typ ALDRIG hänt med denna telefon förut! Andas. Testar att ringa igen men telefonen lever nu sitt eget liv. Ringer upp och lägger på av sig självt. Stänger av telefonen men har inte alls tålamod att vänta tills telefonen somnat och vaknat igen. Min kund väntar! Sambon väntar på besked! Husägarna väntar på besked! GAAAAAAAHHHHHHHHAAAAAA! Går till receptionen och lånar dess telefon. UPPTAGET. Damn. Ska ringa igen men då lyckas det komma in ett samtal i telefonen jag lånat och blir tvungen att svara... lämnar över ärendet till min klasskompis Kicki i receptionen och hon ger mig i samma ögonblick nyckeln till hennes skåp "låna min telefon den ligger i jackfickan!" TACK söta Kicki! Hon var uppdaterad under dagen ang det eventuella husköpet så hon förstod vikten av att reda ut detta innan min kund skulle bli onhändertagen. Springer till skåpet, andas lugnt (faktiskt), ringer upp... det går inte att ringa!!! Testar igen och Ä N T L I G E N kommer jag fram! Det enda jag säger är "Hej, det är beviljat! Helt sjukt, ring X och tala om! Hoppas de inte hunnit börja riva. Jag har kund måste gå!". Och det enda som min sambo hinner få ur sig är "va, är det sant?" "Okej!" "Hejdå!" ...................................................................... Därefter tog jag ett djupt andetag, la tillbaka telefonen jag fått låna och log för mig själv. Gick till receptionen och tog in min kund som jag skulle ha i 1 1/2 timme... Detta var första gången som jag tyckte att dessa 90 minuter kändes som 90 dagar. Jag ÄLSKAR att vara i salongen men jag hann ju aldrig prata med mannen som jag ska dela hus med framöver! Så himla komiskt att telefonen la krokben för mig i ett läge där det stod ett hus på spel. Haha, sjuka tanke!
Husägare! Mäktigt. Skrämmande. Coolt. Kul. Läskigt. Fantastiskt! Ja, i helgen trodde jag att vi skulle fira stort men våra magar har spelat blindebock med oss - ena stunden har känslan varit fantastisk och stor! Och andra sidan satt man med en klump i magen och undrar om vi är dumma i huvudet som lägger så mkt pengar på ett hus! Jag tror att jag har ringt till mamma och pappa 4-5 ggr i helgen för att fråga om vi är dumma i huvudet?!???!!!!!!
Vi skrev på alla papper i söndags och var då en sväng till huset! Känslan i magen på söndag kväll var en jätteskön känsla och vi konstaterar att vi har gjort helt rätt. Jag tackar gud för att helgen sumerades med just den känslan och inte en av de som hälsade på i magtrakten i mitten av lördagen.
Nu har det gått några dagar och vi sover rätt dåligt men det gör mig inget! Vi strukturerar och planerar nog mer än vi tror och när vi väl ses och pratar om huset någon timme innan vi somnar så visar det sig nästan alltid att vi tänkt och vridit på samma tankar och funderingar... och kommit fram till samma saker! :)
Slutligen så måste jag bara säga att pricken över i är att vi redan har ett gäng vänner som bor i ungefär samma område! Lyxigt!
Massa kramar, husägarinnan ;)
